Jag är så trött, så less, så otroligt arg just nu. Det känns som jag hatar allt som heter FAMILJ. Jag hatar jul, och jag hatar min födelsedag. I år ska jag smita iväg till sthlm för att få lungn och ro, vill inte att min familj ska komma! känns så falskt att ha dem hos en när de inte är där annars. En gång hade jag en familj som tog hand om varandra, som brydde sig hur andra mådde. Nu inser jag att det är borta, jag behövde bara lite hjälp, lite stöd, någon som ringde och frågade hur det var med mig. Ingen ringde på 2 månader. och nu säger ni att det var mitt fel, att jag borde ha ringt och frågat om stöd. jag har alltid funnits där, alltid!!! jag har försökt stötta er vad det än må ha varit! Hur kan ni säga att det är mitt fel? ni har inte ringt och fråhgat hur jag mår, ni har skickat gott nytt år... men vad fan är det. borde jag ha ett gott nytt år? Det värsta av allt är att DU/NI skyller på mig, att ni är så fega att ni inte kan komma och be om förlåtelse. Jag är väll ingenting värd?? Hur många undanflykter ni än kommer med vet vi sanningen, och det gör bara att ni blir sedda på det settet ni förtjänar! jag hade hoppats att jag kunde få tillbaks de systrar jag en gång trodde att jag hade... men är man självupptagen och svag antar jag att det alldrig kommer att gå! ER FÖRLUST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!